Jag är lite orolig när jag kliver av tåget på Rotterdam Centraal, rädd för hur det ska kännas att gå på mina gator igen. Det har ju ändå gått fem veckor sedan jag flyttade och jag var väldigt snabb på att distansera mig från Rotterdam. Överlevnadsinstinkt. Redan en vecka efter att jag åkt därifrån kändes det overkligt att jag varit där i nio månader. Sedan kom Edinburgh, med alla nya intryck och totalt lyckorus över att inte längre behöva umgås med Seb på skype. Men nu är det inte längre någon distans mellan mig och min gamla stad. Jag går genom stationshallen och ut i Rotterdamsluften. Och det känns precis som om ingenting har hänt. Som om jag är påväg hem till kyrkan efter en liten tur på stan och att fem veckor inte alls passerat sedan jag sist var här. 

Dagen innan flytten är alltid den värsta. Kanske är det för att en människa inte riktigt klarar av att hantera blandningen av spänning, nedstämdhet och pepp utan att bli lite knäpp och lamslagen? Men oavsett hur jag klarar av det lyfter mitt plan mot Amsterdam imorgon. Jag är glad över att det är där jag kommer vänta på nästa flyg mot Edinburgh, för Nederländerna är fortfarande hemma för mig.

Teckna mer.

Skriva mycket och länge.

Läsa många böcker, speciellt Don Fernando, Det handlar om dig, Hey Dolly, Stolthet och fördom (jag har läst första kapitlet minst fem gånger och tycker att det är skitkul men av någon anledning har jag inte kommit vidare), Kafka på stranden, minst en bok på nederländska och allt av Paulo Coelho.

Lära mig att spela mandolin.

Baka surdegsbröd.

Börja dansa balett igen.

Gå med i en kör.

Komma in på ett universitet och börja studera "på riktigt".

Se min bästa kompis gifta sig!

Städa lite oftare.

Inte flyga så mycket som de senaste två åren.

Upptäcka Edinburgh.

Jag har ett ambivalent förhållande till den här bloggen. Den skapades för att dokumentera mina äventyr i Nederländerna, fantastiskt knäppa äventyr som raderades under årets gång och som du inte kommer att kunna läsa om här. Kanske kommer jag lyckas bättre 2014? På lördag börjar nämligen nästa äventyr. Då flyttar jag in i ett kollektiv i Edinburgh och börjar studera kreativt skrivande. Och det känns som ett av mina bästa beslut någonsin!

Kära antagningskommitté.

Jag vill ju bara må bra. Jag vill vara nära han som jag är kär i och jag vill känna mig inspirerad. Jag vill dansa, rita och sjunga. Jag vill lära mig nya saker varje dag och få större förståelse för varför världen ser ut som den gör och varför människor tycker som de tycker. I framtiden vill jag berätta. Om det jag lärt mig, om människor jag älskar och om platser som betyder mycket för mig. Jag vill bygga broar och disskutera tills jag tappar rösten.

 

Vänliga hälsningar

 

Elin

Klockan är snart ett, jag är fruktansvärt trött och jag kan inte sova. Jag försöker att be till Gud, det brukar vanligtvis hjälpa, men det känns som om jag tappat bort honom på senaste tiden. Det är konstigt. Gud är ju fortfarande lika nära, knackar på mitt hjärta och får mig att längta, men jag är rastlös och behöver längre tid på mig än vanligt. Ändå tar jag mig inte den tiden utan skyndar vidare. Bara det faktum att skriver här just nu är ett strålande bevis på min värdelösa prioritering. Men om Gud läser det här så vill jag att han ska veta att jag saknar honom och fortfarande längtar efter att kunna säga "idag har jag golvats av Jesu kärlek, idag har jag allt jag kan ha".

Vi är på Niko, igen.

Jag ser honom i början av kvällen och jag gissar att han förr eller senare kommer komma fram till mig. Och jag har rätt. Snart är han brevid mig. Dansar fram på ett väldigt odiskret sätt. Han kommer från Australien och är i Rotterdam under några veckor för att spela in en skatefilm. Han är sponsrad av adidas, känner musikproducenten som står bakom låten vi dansar till och är snygg. Jag borde dansa glädjedansen. Men det gör jag inte, för den här killen försöker kyssa mig efter bara fem minuter och tar mig på rumpan. I lugn panik vänder jag bort ansiktet och dansar en halvmeter ifrån. Storsint som jag är tänker jag att jag ger honom en chans till. För han är intressant, jag skulle kunna tänka mig att hänga med honom. Vissa killar brukar kunna känna in vibbarna och sluta bete sig som kåtbockar om man är tydlig.

 

Så vi dansar lite till och han vill bjuda på något att dricka. Jag ber om vatten. Det har han svårt att förstå. Efter några minuter inser han att jag är allvarlig, men jag tror inte att han på hela kvällen förstår att jag är spiknykter och att det starkaste jag druckit är en apelsinjuice innan jag gick hemifrån. Tillslut får jag mitt vatten (det är otroligt svårt/dyrt/awkward att beställa vatten på Niko ) och vi dansar vidare. Han försöker kyssa mig igen och klämmer mig i sidan. Det är det värsta jag vet!! Jag borde ha gått då. Men jag säger bara att jag inte vill, för jag hoppas att han snart ska förstå att det faktiskt är sant och att jag bara vill dansa. Det gör han inte.

 

"You're a little tease" säger han om och om igen. Stackarn. Det är hans första lediga kväll på fyra veckor och han hade hoppats att få en tjej att kyssa och gå hem till. Frågar flera gånger om vi ska "Go back to your place." Jag försöker på ett fint sätt säga att jag inte vill. Sen släpper jag bomben. Att jag bor i en kyrka. Han tror mig inte först. Sen inser han att jag är allvarlig och dessutom... RELIGIÖS!

 

Det är nog då som han inser på riktigt att han träffat ett ufo. En svensk tjej i Rotterdam som bor i en kyrka, tror på Gud, är nykterist och (värst av allt) inte vill hångla/knulla med honom inatt. Jag ger upp, jag orkar inte med honom, hade som alltid naivt hoppats att han skulle nöja sig med mitt vänskapliga sällskap. Så jag dansar vidare. Känner mig lite smutsig, lite taskig och förundras över spelet som folk spelar på klubbar, spelet som jag blivit en del av.

 

Klockan är halv fyra. Runtomkring är männikor fulla och jag är nykter. Önskar att jag inte var ensam om det, önskar att den bästa dansen började klockan åtta och höll på till tolv, önskar att killar skulle förstå att det inte är okej att ta på en tjej bara för att hon är på klubb.