Om att vara ett nyktert, religiöst ufo.
På senaste tiden, sen jag kom hit för två månader sedan, har jag varit på klubb fler gånger än vad jag vanligtvis lyckas hinna med på ett år. Jag har aldrig defenierat mig som en festmänninska, vilket jag egentligen inte gör nu heller. Men jag tycker om att dansa. Älskar känslan av ett knökfullt dansgolv, musik som känns i bröstet och hur hela kroppen pulserar. Tyvärr är det i stort sett bara på klubb som man kan uppleva det i vardagen, och klubbar har tråkiga bieffekter som jag gärna skulle vara utan. Alkohol, killar med bara sex i huvudet, ingenstans att prata (förutom utomhus och där är det svinkallt) och sömnbrist. Dessutom passar jag egentligen inte in på klubb. Jag är ett skickligt maskerat ufo. Låt mig ta natten som exempel:
Vi är på Niko, igen.
Jag ser honom i början av kvällen och jag gissar att han förr eller senare kommer komma fram till mig. Och jag har rätt. Snart är han brevid mig. Dansar fram på ett väldigt odiskret sätt. Han kommer från Australien och är i Rotterdam under några veckor för att spela in en skatefilm. Han är sponsrad av adidas, känner musikproducenten som står bakom låten vi dansar till och är snygg. Jag borde dansa glädjedansen. Men det gör jag inte, för den här killen försöker kyssa mig efter bara fem minuter och tar mig på rumpan. I lugn panik vänder jag bort ansiktet och dansar en halvmeter ifrån. Storsint som jag är tänker jag att jag ger honom en chans till. För han är intressant, jag skulle kunna tänka mig att hänga med honom. Vissa killar brukar kunna känna in vibbarna och sluta bete sig som kåtbockar om man är tydlig.
Så vi dansar lite till och han vill bjuda på något att dricka. Jag ber om vatten. Det har han svårt att förstå. Efter några minuter inser han att jag är allvarlig, men jag tror inte att han på hela kvällen förstår att jag är spiknykter och att det starkaste jag druckit är en apelsinjuice innan jag gick hemifrån. Tillslut får jag mitt vatten (det är otroligt svårt/dyrt/awkward att beställa vatten på Niko ) och vi dansar vidare. Han försöker kyssa mig igen och klämmer mig i sidan. Det är det värsta jag vet!! Jag borde ha gått då. Men jag säger bara att jag inte vill, för jag hoppas att han snart ska förstå att det faktiskt är sant och att jag bara vill dansa. Det gör han inte.
"You're a little tease" säger han om och om igen. Stackarn. Det är hans första lediga kväll på fyra veckor och han hade hoppats att få en tjej att kyssa och gå hem till. Frågar flera gånger om vi ska "Go back to your place." Jag försöker på ett fint sätt säga att jag inte vill. Sen släpper jag bomben. Att jag bor i en kyrka. Han tror mig inte först. Sen inser han att jag är allvarlig och dessutom... RELIGIÖS!
Det är nog då som han inser på riktigt att han träffat ett ufo. En svensk tjej i Rotterdam som bor i en kyrka, tror på Gud, är nykterist och (värst av allt) inte vill hångla/knulla med honom inatt. Jag ger upp, jag orkar inte med honom, hade som alltid naivt hoppats att han skulle nöja sig med mitt vänskapliga sällskap. Så jag dansar vidare. Känner mig lite smutsig, lite taskig och förundras över spelet som folk spelar på klubbar, spelet som jag blivit en del av.
Klockan är halv fyra. Runtomkring är männikor fulla och jag är nykter. Önskar att jag inte var ensam om det, önskar att den bästa dansen började klockan åtta och höll på till tolv, önskar att killar skulle förstå att det inte är okej att ta på en tjej bara för att hon är på klubb.
