ett äventyr

Jag är lite orolig när jag kliver av tåget på Rotterdam Centraal, rädd för hur det ska kännas att gå på mina gator igen. Det har ju ändå gått fem veckor sedan jag flyttade och jag var väldigt snabb på att distansera mig från Rotterdam. Överlevnadsinstinkt. Redan en vecka efter att jag åkt därifrån kändes det overkligt att jag varit där i nio månader. Sedan kom Edinburgh, med alla nya intryck och totalt lyckorus över att inte längre behöva umgås med Seb på skype. Men nu är det inte längre någon distans mellan mig och min gamla stad. Jag går genom stationshallen och ut i Rotterdamsluften. Och det känns precis som om ingenting har hänt. Som om jag är påväg hem till kyrkan efter en liten tur på stan och att fem veckor inte alls passerat sedan jag sist var här.