ett äventyr

Klockan är snart ett, jag är fruktansvärt trött och jag kan inte sova. Jag försöker att be till Gud, det brukar vanligtvis hjälpa, men det känns som om jag tappat bort honom på senaste tiden. Det är konstigt. Gud är ju fortfarande lika nära, knackar på mitt hjärta och får mig att längta, men jag är rastlös och behöver längre tid på mig än vanligt. Ändå tar jag mig inte den tiden utan skyndar vidare. Bara det faktum att skriver här just nu är ett strålande bevis på min värdelösa prioritering. Men om Gud läser det här så vill jag att han ska veta att jag saknar honom och fortfarande längtar efter att kunna säga "idag har jag golvats av Jesu kärlek, idag har jag allt jag kan ha".